"Vi skriver väl var sin deckare då, allihop?
Jag har hört att alla islänningar målar en tavla och skriver en bok nån gång under sitt liv. Ingen stor sak. Alla behöver uttycka sig kreativt.
I Sverige skriver uppenbarligen var och varannan svensk i stället deckare, vad det nu kan säga om oss.
Så? Är ni med? Vi skriver väl varsin deckare deckare då, allihop?
Låt oss för enkelhetens skull använda de vanligaste klichéerna. Två huvudpersoner. Den ena är en vanlig svensk bleknos (som läsaren kan identifiera sig med) och den andra är argsint, okontrollerad och med åtminstone någon lättare neuropsykiatrisk störning (ett mörkare jag som gör allt det läsaren inte vågar). Det kan vara en man och en kvinna som hos Stieg Larsson, eller två kvinnor som hos Åsa Larsson.
Larsson är för övrigt ett bra namn på en deckarförfattare, låt oss kalla oss Larsson.
Sen behöver vi en obegriplig psykopat som seriemördar antingen avklädda vackra unga kvinnor eller små barn. Ju mer försvarslösa, desto bättre. Metoderna blir alltmer invecklade och antyder någon obskyr naturreligion med lokal anknytning (bra för utlandslanseringen).
Mördaren ska se hemskt snäll ut och vara distriktsläkare eller kanske Icahandlare. Därför följer den kvinnliga huvudpersonen intet ont anande med honom ut i ödemarken för att plocka hjortron. Just när den manliga huvudpersonen insett vem som är mördaren!
Och så ska det vara en liten kärlekshistoria med energiskt sex här och där.
Allt ska helst utspela sig i landsorten (också bra för utlandslanseringen). Hur är det med Åre? Det är väl inte använt än? Lite Kerstin Ekman-varning, för all del, men om vi inte kopierar för uppenbart så går det säkert hem.
Så där, sätt i gång!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar