Av Leif GW Persson
Albert Bonniers Förlag 2013
ISBN 9789100121624, Inbunden, 631 sidor
Den här boken skulle ha kommit ut redan 2011, men har av för mig okänd anledning fått anstå tills nu. Det är en skröna om GW’s extremt vidrige polis Evert Bäckström. Av någon outgrundlig anledning har han blivit omåttligt populär, trots att han passerar alla gränser för mänskligt normalbeteende.
Han är allt man inte ska vara. Rasist, sexist, antifeminist, mutkolv, alkoholist. Men samtidigt är han inte en helt usel polis. Han löser de flesta av sina fall, även om han hellre lägger ned dem än tar itu med dem. Enligt författaren finns det två förlagor till Evert. En död och en levande. Man kan inte annat än häpna. Finns verkligen sådana människor?
En känd advokat, en av Bäckström hatad person, hittas troligen mördad i sitt hus. Omständigheterna är oklara och där finns många frågetecken. Bäckström får ta hand om utredningen och hans metoder är som vanligt ganska oortodoxa. Sakta men säkert leder han ändå jakten på brottslingen åt rätt håll. Och naturligtvis lägger han inte själv många strån i kors, och han ser naturligtvis till att han också kan tjäna något under tiden. Under utredningen finner Evert att handel med gamla ryska antikviteter kan ha något med brottet att göra. Som läsare får man sig då till livs lite fakta som är i klass med Jan Mårtensons informativa deckare.
Böcker om en sådan polis som GW’s karaktär blir farsartade, vare sig författaren ämnar så eller inte. I den här boken blir det bara för mycket. Det är förvisso ganska fyndigt, roligt och träffande emellanåt – men över 600 sidor med denna självgoda typ. Det är mer än jag står ut med.
Leif GW Persson är som bäst i de böcker där Bäckström saknas, eller åtminstone har en något mindre roll i handlingen. För skriva kan han, det vittnar hans produktion om. Alltsedan mästerverket Grisfesten 1978 och flera andra fantastiska böcker.
Jag börjar dock tröttna, inte bara på Bäckström, utan även på den teknik författaren använder, att låta personerna säga en sak och tänka en annan, oavbrutet. Framförallt är det Bäckström som gör så, inte ens han vågar framföra alla absurda tankar som han har. Och repliken ”Jag hör vad du säger"! är så frekvent att man så småningom börjar reta sig på den.
Nej, tillbaka på banan herr författare! Gör det du är riktigt bra på! Skriv riktiga polisromaner som pyr av den insikt som du har i brottsmål.
Betyg: 3 tomteluvor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar